Jag beslutar mina gränser. Ingen annan!

Publicerad den 5 maj, 2013 i Det goda livet, Träning | 3 kommentarer

Fibromyalgi är en lurig sjukdom. Den syns inte. Men den känns. Många gånger har man blivit behandlad som att man är gnällig. Man har kärringsjukan. Höra att man har "Kärringsjukan" vid 20-årsåldern, inte roligt. Inte roligt i någon ålder.

Man lär sig snabbt. Shhhh.... Säg inget. De kommer bara tycka att du klagar. Le. Låtsas som inget.

Jag försökte länge låtsas om att jag inte var sjuk, inte hade ont, inte var trött, inte var förtvivlad. Resultatet? Smärtan, tröttheten, sjukdomen, förtvivlan ökade. Ingen kunde förstå, för jag såg ju så glad och pigg ut.

När jag accepterade att detta är mitt liv, blev allting så mycket lättare. Ja, jag har smärtan och tröttheten, men hur ska jag hantera det? Hur kan jag använda det till något positivt. Nu, 20 år senare har jag äntligen kommit på hur. Ja, jag har i flera år jobbat med träning, ca 13 år, men nu har jag gått ett steg längre. PT,PT!!!! 😉 Det ger mig en ännu större möjlighet att påverka och hjälpa.

Jag kan försöka hjälpa människor att under den tiden de tränar med mig, må så bra som möjligt och nå så långt som möjligt, vare sig man har en skada, sjukdom eller är i toppform. Pressa mina deltagare på klasserna och mina PT-klienter till att nå sitt yttersta, tänja sina gränser och samtidigt må så bra de kan. Visa att man kan mer än vad man tror och många gånger mer än vad andra tror att man kan. Kan jag förstå deras smärta? Nej, smärta är så personligt. Men jag kan förstå frustrationen när kroppen och hjärtat inte samarbetar.

Så vem är jag då?

För att ge lite bakgrund. Så här ser min historia ut(den korta versionen ;))

Från 20 års ålder( då jag fick min fibromyalgi. Vid 21 års ålder fick jag Whiplash)  till 28 årsålder rörde jag inte på mig alls. Satt och var ledsen mest hela tiden. När jag var ca 26 år ville de att jag skulle sjukpensioneras för, som läkaren sa, du kommer aldrig kunna jobba heltid, träna och DEFINITIVT inte jobba fysiskt. Som tur var fanns någon liten gnista kvar i mig.

INGEN ska säga till mig vad jag kan och inte kan göra! Kan jag inte jobba fysiskt? Ni ska minsann se. Jag sökte in och kom in på Friskvårds- och massageterapeututbildning. Efter ett år var jag utbildad och började jobba.

Nu var det ju nästa sak. Träning. Jag gillade inte att träna. Det var mycket skönare att sitta hemma och kolla på Vänner på TV och det gjorde ont att röra på sig.

Sen fanns det något annat jag inte gillade heller, att tala inför grupp. (Ni som känner mig har nog svårt att tro på det, eller hur?! ;))

Hur löser man det???

Jag utbildade mig då till Yogainstruktör. Varför yoga. Jag älskar högt tempo och gillar inte lugn träning. Alltså var det en utmaning. En möjlighet att tänja mina gränser. Ni som inte känner mig, har ni börjat inse att det är något galet med mig???? 🙂

Därefter har det bara rullat på. Den ena utbildningen efter den andra. Har det varit lätt? NEJ! Har det varit värt det? ABSOLUT! Jag är nu lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv. Jag har ett jobb jag älskar och har människor i mitt liv som GER mig energi, inte tar. Både privat och i jobbet.

Så, vad finns det för lärdom? Jag vet inte. Det enda jag kan tänka på är:

Låt ingen säga till dig var din gräns är. Vad du klarar och inte klarar. Lyssna på ditt hjärta. Oftast finns svaret där. Flummigt, jag vet, men faktiskt sant för det mesta.

Vi har alla något som ger oss utmaningar i livet. Ska du låta det dra ner dig eller se det som en möjlighet att utvecklas? Du bestämmer!

 

 

Läs mer