Ingemar Oscarsson

Publicerad den 19 maj, 2013 i Veckans inspiration | 0 kommentarer

Ingemar är en av mina inspirationer. Han ser inte vad han inte kan, utan tittar framåt, mot sina mål och vad han kommer kunna. Varje gång jag ser honom träna på gymmet blir jag glad. Med sin starka hand fixar han så andra handen greppar fast i handtagen på vikterna. Med en beslutsamhet som sällan skådats pressar han sig att köra en extra repetition och utvecklas därför i en otrolig takt. Jag känner sådan ära att jag fått träna honom och få sett hans vilja och envishet på nära håll. Jag hoppas att ni, precis som mig, kommer känna att han inspirerar er.

Här är en del av texten från SATS Magasin som intervjuat honom om hans resa:

"Det kom från ingenstans. Plötsligt ville högerhanden inte släppa taget. Jag blev inte rädd, mest förvånad och efter tio minuter släppte det. Men jag förstod att något var fel så jag ringde efter ambulans. På Danderyds sjukhus konstaterade läkarna att jag fått en TIA, samma symtom som stroke men som går över. Jag skulle få åka hem men då fick jag en riktig stroke, en propp i hjärnan, som gjorde mig förlamad i höger arm och ben.

Det innebär självklart en stor sorg och en stor förändring i mitt liv. Mycket av det som var viktigt för mig kan jag inte göra längre, som att skjuta och spela gitarr. Men det är bara att anpassa sig till de nya förutsättningarna. Jag blev kvar på sjukhuset i drygt tre månader, två av dem satt jag i rullstol. Rehabträningen handlade mycket om att lära mig att gå igen. Som tur är hade jag tränat en hel del innan jag fick stroke så träning i sig var inget nytt för mig. Jag vet att det ger resultat. Efter ett och ett halvt år efter min stroke var jag tillbaka på SATS Märsta där jag har varit medlem i flera år. Det är ett litet center där alla känner alla så det blev ett varmt mottagande från personalen och medlemmarna."

"När jag träningscyklade på sjukhuset fick sjukgymnasterna lyfta upp mig på cykeln och spänna fast min fot. Nu tar jag mig upp själv och trampar utan hjälpmedel. Jag är på SATS tre gånger i veckan och kör bröst, rygg, mage och benpress."

"Jag har utvecklats både i styrka och rörlighet. Också socialt betyder träningen mycket, på centret finns mina vänner. Sjukgymnasterna tycker det är toppen att jag styrketränar. Att jag tränat tidigare har hjälpt mig väldigt mycket, det och att jag har en så stark vilja att komma tillbaka. "

531464_348427831938830_2037428155_n

Läs mer

Kompromissa

Publicerad den 19 maj, 2013 i Det goda livet, Träning | 4 kommentarer

I dag är en sådan där dag där jag har varit arg, ledsen, bitter och frustrerad. Sådan dag när man undrar varför ska JAG ha ont hela tiden? Varför får inte JAG slippa smärta? Men när jag sedan stannar upp, inser jag att vi alla faktiskt har utmaningar och svårigheter i vårt liv. För mig och MÅNGA ANDRA är det smärta. Andra kämpar med andra svårigheter.

Jämför dig aldrig med andra, Therese. Detta är din svårighet. Klaga, gråt, var förbannad, men släpp det sen! Min hjärna styr in mig på rätt väg igen. Ja, jag kan vara arg och ledsen. Bakom mitt leende finns också sorg och frustration. Största delen av tiden ser jag denna smärta som en fördel och hjälper mig i mitt jobb, men ibland blir jag bara arg och trött. Så trött på att alltid ha ont. Trött på att aldrig pressa min kropp så långt som jag vet att den skull kunna. Så arg på att jag inte alltid lyssnade på min kropp när jag borde. Hade det tagit bort min smärta? Nej. Hade jag sluppit hjärtoperation? Ja. Men nu gör jag det bästa av situationen. Försöker vända det till något bra.

Lite virrig text i dag, men det är så jag känner mig. I dag ännu mer än vanligt 😉

Så, var kommer kompromissen in?

I dag har jag ont. Riktigt ont!  Smärtan i min axel gör att tårarna smyger runt i ögonvrån redo att falla.

Min kropp skriker: Låt mig vila. Allt gör ont. Jag vill inte röra på mig en millimeter(trots att det gör lika ont att vara stilla).

Mitt hjärta säger: Jag vill dansa, jag vill träna, jag vill springa, jag vill hoppa, jag vill röra på mig så mycket jag kan.

Min själ säger: Jag är trött. Låt mig sova.

Då måste jag hitta en kompromiss. Jag vet att mitt hjärta inte kommer må bra av att vara stilla och faktiskt inte kroppen och själen heller. Pressa mig till det yttersta går inte. Så i dag blev det en härlig promenad på nästan en mil i skogen.

Och vet ni vad, det var precis vad mitt hjärta, kropp och själ behövde.

Ibland måste vi alla acceptera att vi behöver kompromissa. Ibland med andra, ibland med oss själva. Det är en del av att leva. Och oftast blir vi starkare av det.

Mitt förslag till dig som känner likadant. Ta din promenad i skogen. Dofterna av våren, synen av allt liv som blommar upp, känslan under fötterna när kvistarna knakar under fötterna. UNDERBART! Att jag sedan fick prata, skratta och filosofera med min sambo och dotter under tiden var det bästa av allt.

Jag sitter nu här mycket gladare, piggare och faktiskt med lite mindre smärta.

Mitt äkta glada jag är tillbaka!

Stor kram på er alla och ha en underbar dag!

 

 

 

Läs mer