Vara sig själv!

Publicerad den 22 augusti, 2013 i Det goda livet | 0 kommentarer

Det känns overkligt. När jag var i 20-årsåldern trodde jag aldrig att jag skulle vara med om det jag är just nu. Jag kunde inte se att jag hade något värde, något att ge. Vad jag än gjorde var fel. Jag var fel. Många gånger innan har jag talat om vikten av vad vi säger, och ibland inte säger. När jag var 22 år sa en släkting som jag ser upp till otroligt mycket att han hade svårt för mig som person. Jag lät för mycket och var för intensiv. Det etsade sig fast som ett fult ärr. Självklart var det inte bara hans ord som gjorde det utan även annat som påverkat mig. Inget vi ska gå in på nu 😉 I över 15 år försökte jag ändra på mig för att passa in och vara någon som vågade ta för sig, men ändå inte var för mycket "jag". Jag skulle höras, men förresten, ska vara tyst. Vara intressant, men inte synas för mycket. Vara mig själv, men ändå inte. Hur jag än gjorde blev det fel. All min kraft gick åt att undra vad alla tyckte om mig, som person, mitt utseende, mitt liv. Därför släppte jag in människor i mitt liv som inte hade något där att göra. Sökte efter någon som skulle göra mig "rätt". Som kunde berätta hur jag skulle vara.

När man lägger all den kraften på att hitta något som ska vara så naturligt, vara sig själv, blir man helt dränerad på kraft.

Lägg in detta med Fibromyalgi, som i sig själv skapar en orklöshet och trötthet som inte går att beskriva, har du en människa som bara kan vara 1 eller 0. Värken är för mig inte det jobbigaste. Den kan jag hantera bättre.

All energi jag hade gick till att hålla en fasad att jag minsann kunde vara den alla älskade, men när jag stängde dörren på kvällen föll jag som ett korthus. Ingen rolig människa att leva med. Ville bara sova och vila. Den kraft som fanns kvar gick till att vara med min dotter som gav mig kraft jag inte trodde fanns. En underbar dotter som fick mig att leva.

Mysiga, goa Bella!! 🙂

Så vad hände?

Hjärtoperation. Hmmmm.... Kan det vara bra??? ABSOLUT! När man har tagit sig ur det, bearbetat det(tog några år 😉 ) och inser att det är inte det viktigaste att vara omtyckt av alla. Vad hjälper det att vara omtyckt om det inte egentligen är ditt riktiga jag de ser.

Och när jag nu fått en andra chans. Ska jag verkligen slösa den med att oroa mig för vad folk tycker om mig?!

Nu är jag tacksam för att jag faktiskt fick en andra chans och njuter av livet. Och jag gör det som mig själv.

Har jag dagar då jag undrar om jag duger, vad folk tycker om mig och det jag gör? Definitivt! Mitt yrke blir man väldigt bedömd och det är något det tuffaste av allt med denna branch. Det finns en bild att vi är så starka och tål allt man säger..... Muskler har inget med självkänsla att göra.

Men nu har jag lärt mig. Okej, någon gillade inte det jag gjorde. Jag gjorde ett dåligt pass(som exempelvis i går..... USCH!!!)Jag presterade inte mitt bästa. Men vet du vad?! Jag får en ny chans att göra passet bättre i morgon. Den personen som inte gillade det jag gjorde. Kanske bara att vi har olika stil och min inte passar henne/honom. Det betyder inte att jag är dålig. Det enda vi alla kan göra är att ge det bästa vi kan den dagen och vara sanna till oss själva.

Annars kommer du alltid undra. Gillar de mig för mig eller för den de tror jag är?

Så de som gillar mig nu eller inte gillar mig. Det är mig de ser, precis som jag är.

Dock ger jag inte hela mig alltid. Vissa delar av mitt hjärta, tankar och själ håller jag tills jag vill visa det 🙂

MEN jag är alltid mig själv 🙂

Oj, oj, oj!! Skulle skriva om något helt annat i dag! Hjärtat stack iväg och det var bara att hänga på.

Fortsättning kanske kommer lite senare i dag eller i morgon.

Ha en underbar dag och njut av att du faktiskt får ta andas, hjärtat slår och du har förmånen att leva 🙂

Kommentera

%d bloggare gillar detta: