Ska man le, ska man gråta?

Publicerad den 7 september, 2013 i Det goda livet | 7 kommentarer

Huvudet är nersänkt. Kroppen skriker. Står vid kassan på Willys. Vill bort. Vill försvinna. Måste le. Är ju inte någon annans fel att jag har ont. Folk kan ju tro att jag är otrevlig.

Daniel ser, som vanligt, direkt att något är fel." Älskling, hur mår du?" Jag är så trött på att ge samma gamla vanliga svar: Ont. Han har hört det många gånger och ger mig samma värme och kärlek varje gång. Hjälper mig bära saker, ger mig massage, hämtar värktabletter de få gångerna jag efter övertalning tar en.

"Var har du ont nu?" Svaret varierar. Axeln, höften, knäna, fingrarna, nacken eller bara allmän värk i hela kroppen. Denna gång...

"Axeln älskling". Men som vanligt har vi först vår vanliga genomgång där jag säger att allt är okej och Daniel förklarar att han ser att något inte stämmer. Till slut erkänner jag. Känner mig som en gammal gnällig tant som inte tål något. Och som alltid frågar han "Något jag kan göra för dig?"

Tårarna är nära och jag blinkar bort dem. Inte förstöra fredagsstämningen. Ser så tokigt ut att börja gråta i matbutiken 😉 Daniel och Bella tar alla påsar och jag går snällt bredvid med en liten äggkartong 🙂

Hem och fortsätta alla bestyr inför vår vanliga svullofredag 🙂 MUMS!!!!

När det är dags att klättra upp i soffan är smärtan så stor att hela kroppen nu skriker. Långsamt, försiktigt och med tålamod sätter jag mig till slut ner. Kuddarna är strategiskt placerade och livet känns bra igen. Pga höfterna flyttar jag runt benen under filmen, men inget stort problem.

Finns inget bättre på denna jord än att få sitta med min älskade familj och mysa. Tyvärr är vi inte hel, då två av barnen är hos sin mamma. Men vi som är här, har det underbart. Magarna sväller av allt godis och ojandet ökar 🙂

Vid elvatiden på kvällen har smärtan ökat och jag når tillslut min bristningsgräns. Går, sitter, vänder, vrider. Inget funkar. Till slut, med tårarna i halsen, sätter jag mig ner på golvet(på order av Daniel;) ) och får en välbehövlig axelmassage.

När jag sitter där, med en kärleksfull sambo som masserar mig, inser jag att jag har dragit den största vinsten som finns. Ja, jag har ont. Ja, det kan vara frustrerande och jobbigt. Om jag fick bestämma så skulle all smärta magiskt försvinna, men det kan jag inte. Genom att acceptera, kan jag lättare hantera den. Är jag inte arg ibland? Jo, jag kan bli riktigt förbannad!

Men jag har exakt det livet jag önskat mig. Jag lever med en man som stöttar mig, älskar mig, får mig skratta när jag behöver det som mest och låter mig vara mitt galna, gnälliga, tokiga jag. Ännu bättre, han älskar det med mig. Vi har tillsammans 3 lika galna, roliga barn som lyser upp våra liv.

Min smärta är min utmaning i livet, men den är inte mitt liv. Mitt liv är exakt som jag vill ha det!

Så när jag då sitter där på golvet och får min  massage märker jag att min sorg har vänt till glädje och jag ler varmt.

Herregud, vad jag älskar mitt liv!

 

Läs mer