När katterna är borta……

Publicerad den 4 oktober, 2013 i Det goda livet | 0 kommentarer

Vi har denna helg en barnledig helg. Jag älskar våra barn och njuter av stunderna med dem.....speciellt våra myskvällar på fredag/lördag och våra middagar när alla kacklar i mun på varandra för att berätta deras händelser under dagen. Nu är det ännu mysigare då mörkret gör att vi har tända ljus. Man skulle tro att det skapar ett lugn...... HA HA HA HA HA!!! Nej! De/vi är fortfarande lika tokiga!

Men som sagt, denna helg, barnlediga. Så vad hittar vi på då?? Restaurang? Bjuder in vänner? Ut och festar? Nej.

Sittligger i soffan och njuter av film, chips, ostbågar, godis och B&J(form av glass och Berkovits & Johansson 😉 )

Middag då, Therese? Ja, just det!!! Räkor, ost, kex och annat gott som får magen att säga HJÄLP!

När katterna är borta dansar föräldrarna på bordet 😉

 

Mums

Läs mer

Borta bra men hemma bäst… Men var är hemma???

Publicerad den 4 oktober, 2013 i Det goda livet | 2 kommentarer

Det är nu ca 2 år sedan jag flyttade till Märsta. Jag stortrivs med mitt liv och min familj, men vissa saker är fortfarande en  frustration och stor sorg. Och jag har insett att det alltid kommer vara det.

Man måste också skapa ett nytt liv igen. Inte bara det praktiska som  ny duktig naprapat, en ny lyhörd läkare, ny hemlig kantarellgömma, nya varma vänner. Väldigt mycket nytt! Man börjar på noll igen. Nja, kanske inte noll. Jag lever med en fantastisk sambo och våra galna roliga barn 🙂

Det jobbigaste för mig är att jag inte har mitt förflutna här. Det kan ju visserligen vara på gott och ont 😉

När vi åker runt eller promenerar har både bonusbarnen och min sambo många historier och minnen från platser vi passerar. Platser som format deras liv. En trygghet.

Isabelle och jag har vår historia i Partille. Där finns våra ärr, skratt, tårar, vår historia. De där platserna VI stannar till vid, betraktar, tänker och ler tyst. Där jag tog Bella runt och berättade om min barndom, mina vänner, min släkt. Om det rosa huset mina tokiga föräldrar byggde på        80-talet. Hur jag spelade brännboll med grannkillarna och fåtal tjejer eftersom de flesta kompisarna inte ville vara med. Hur jag fick vara med och spela boll eftersom de hört att Torbjörn Nilsson är min morbror. Som om bollsinnet skulle rinna i mitt blod. Bollsinne?? Nej. Envishet?? Desto mer.

I Partille berättade jag för Isabelle när hon var liten och om hennes bravader när hon växte upp.

Jag pratade med en nära vän till mig för någon vecka sedan. Hon är också utflyttad och vi kände likadant. Saknaden av de vänner som känner oss. De där vännerna som vet vem du är. Vad du gått igenom. De där vännerna där bara ett ord kan få ett skratta så tårarna rinner. ("Susanne, Que Club..... :D") De vännerna du inte behöver förklara dig för, för de vet. Det går inte att träffa vänner nu och uppdatera dem på dina känslor, tankar, förflutna. Man skulle nog skrämma iväg dem 😉 Men de få vänner jag har här. De är också otroliga. Jag har turen att ha dem på jobbet. Får skratta varje dag 🙂

Sen är ju det självklara. Släkten, föräldrarna, syskonen, syskonbarnen och min härliga farmor som får mig le varje gång jag pratar med henne. Vi kan inte längre smita över till mamma och pappa för att äta de goda hemmagjorda köttbullarna eller min favorit torsk med äggsås. Jag kan inte längre smita över för att rensa mina tankar och prata lite strunt. Nu blir varje resa hem ett slags 100-meterslopp där man så snabbt som möjligt träffa alla man älskar. Och det finns tyvärr aldrig tillräckligt med tid. Jag förlorar det loppet varenda gång.

 

Men vi valde att skapar vi en ny framtid och nytt liv här. Ett liv jag, som jag sagt så många gånger förut, älskar. Och jag ångrar det inte en sekund.

Min sorg och saknad över mitt älskade Partille och Göteborg kommer alltid finnas kvar. Vare sig min göteborgska är stark eller minskar med tiden, i hjärtat är det alltid lika start och varmt. Nu vet jag att vissa tänker: Jäkla göteborgare och deras patriotism till deras stad, men vet du en sak.....det struntar jag i 🙂

 

 

Läs mer