Vila kan vara bra, men envishet är bättre ;)

Publicerad den 10 november, 2013 i Det goda livet, Träning | 4 kommentarer

En vecka utan träning och jag var som en Duracellkanin i dag. Njöt av klassens energi, glädjen, musiken och .....ja, allt. Kände också att mina knän behövde vila lite, men ändå inte. Skumt, eller hur?! Min kropp kändes utvilad och pigg, men styrkan i kroppen hade försvunnit och det kändes direkt när klassen startade. Med Fibromyalgi och all annan skit jag har ska jag inte vila, men ändå borde jag. Hmmmm.......svårt att förklara. Det handlar väl egentligen om balans. Ja, jag vet. Det finns inte i min värld. Jag är ingen balanserad person..... 😉

När klassen snurrade runt masserade jag axeln, som bråkar igen. Men fasiken, det är värt det!!! 🙂

Insåg häromdagen att jag lever i förnekelse. Min hjärna tror att....förresten även mitt hjärta tror att smärtan är tillfällig. Att den kommer försvinna. Det kan inte vara så att jag för alltid kommer leva så här. Det går ju inte. Med all medicin och forskning kan man väl fixa det. Man kan ju landa människor på månen. Varför kan de då inte ta bort smärtan?! Självklart att de kan. Mitt i ett köpcenter stannade jag till och insikten kom, bara sådär. Jag kommer alltid ha ont. Det kommer bara bli värre. När jag skriver det värker hjärtat. Blir rädd. Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. JAG VILL INTE! Men på något sätt kommer jag orka, på något sätt kommer jag kunna. Nu får jag bara sätta en fot framför den andra(försiktigt på morgonen 😉 ) och fixa det. Har köpt massa kosttillskott som ska hjälpa. Fått hjälp av en snäll deltagare på min klass(Eva 🙂 ) att köpa nyponpulver. Går på 5/2-fastan. Tränar. Får mina axlar masserade av min snälla sambo. Med hjälp av fantastiska människor i min omgivning och med min egna envishet ska det här gå. Jag har bra gener när det gäller envishet 🙂

Nu när det är Farsdag kan jag återigen prata om min otroliga pappa som tagit sig igenom och fortfarande gör, saker som skulle bryta ner den starkaste. Han är en inspiration.

Med svår reumatism, diabetes, förändringar i gula fläcken (makuladegeneration) som leder till blindhet, samt stroke och cancer(som han efter svår behandling är frisk från) har han fått sin beskärda del här i livet. Ändå är det fullt ös. Han ger aldrig upp och är en av de mest positiva människorna jag känner. Det är han och min mamma som lärt mig att aldrig ge upp. Tack för allt ni ger och gett mig.

pappa och jag

Nu ska jag ta min kopp te och njuta av en stund med min familj. Skapa lite koreografi med Bella inför morgondagens Zumba med Cattis.

Ha en härlig söndag och ha det gött!

Läs mer