Så arg!!!

Publicerad den 8 maj, 2014 i Det goda livet | 2 kommentarer

Jag tänker inte använda min blogg till att tala illa om någon. Jag tänker dock säga vad som gör mig arg. När jag om och om igen får höra: du förstår inte hur svårt det är att ta sig ur ett beroende så som ex rökning blir jag så upprörd. Utan att känna mig, uttala sig på det sättet gör mig vansinnig. Får mig att koka av ilska. Vi kan inte sitta och tro att vi känner till varje del av människors liv. Vem vet vad som sker bakom stängda dörrar. Vi har alla saker i livet vi kämpat oss igenom. För mig var det min ätstörning.  Jag har tagit mig ur det, men det kommer alltid ligga under ytan och bubbla. Kommer det någonsin komma tillbaka? Nej. Det kan jag säga med styrka i rösten, då jag vet var jag var och vet var jag nu är och vem jag är. Men det skapar en självkritik som ibland är för stark över mitt utseende och även mig som person. Har även gått igenom mycket annat tungt i livet, precis som så många andra. Ger det mig rätt att nonchalera andras problem och utmaningar? NEJ! För att jag ser någon le varje dag betyder det inte att de inte bär på något mörkt och sorgligt. Jag har sagt det förut och säger det igen. Vi får se det människor tillåter oss att se. Sluta minimera andra människors känslor, erfarenheter, histora.

Se andras historia som en inspiration. När det gäller rökning har jag flera människor i mitt liv som jag är stolta över. Jag har aldrig själv rökt, men på nära håll sett kampen. Kan jag fullständigt förstå den? Nej, det kan jag inte.

Min pappa slutade för många år sedan, efter att ha rökt över 30 år. Började när han var 13 år. Tyvärr var kroppen redan påverkad av nikotinet och han fick cancer för ca 5 år sedan. Som tur var överlevde han!

Min älskade sambo slutade röka för nästan 3 år sedan. Han gick från 3 paket cigaretter om dagen till 0 över en natt.

Jag är så stolt över dem båda.

Så, nu med ansiktet rött av ilska, ska jag ta mig en kopp te, titta på min dansande mage och få ner min puls och bli glad igen 🙂

Kram

Läs mer

Hjärta, ansvar, förnuft

Publicerad den 7 maj, 2014 i Det goda livet, Träning | 0 kommentarer

Sitter här hemma smärta i ben och höft. Antog att det var foglossning, men efter besök hos sjukgymnast blev jag rättad. Ischias. Har väl egentligen ingen betydelse vad det är. Det ändrar ju inte smärtan. Här tror jag min fibromyalgi och whiplash hjälper mig. Gräver inte ner mig i värken, utan försöker hitta lösningar och sätt att jobba runt den. Accepterar att det är så här just nu, men ser att det finns ett slut på det, även om det är en bit bort. Jag vet att om ca 12 veckor kommer vår älskade sjätte familjemedlem, som vi längtar efter. Det är värt all smärta. Våra barn får ett litet syskon att bossa runt och uppfostra som bara storasyskon kan(tro mig jag vet. Är lillasyster till två bröder 😉 ) Min sambo Daniel och jag får vårt första gemensamma barn, länken som fäster vår kedja och gör oss till den mest udda, galna, kärleksfulla, roliga familjen. Vårt fina halsband med sex unika berlocker. Ja, det är en metafor  😉

Men det är 12 veckor bort. Nu sitter jag hemma själv och vet att borta på SATS Märsta är mina klienter och mina klassdeltagare som jag lovat finnas där för. Jag känner att jag inte räcker till. Är så stolt över alla mina klienter. När jag ser dem kämpa och lyckas blir jag så imponerad och inspirerad till att själv tänja mina gränser. Och där i ligger min frustration just nu. Att inte finnas där.

Min största frustration ligger inte i smärtan och bristen på sömn. Den ligger i att jag, istället för att hjälpa mina PT-klienter nå sina mål och köra mina klasser, sitter här i sängen och gör absolut inget. Det känns som att de straffas för min smärta. Jag vet att det viktigaste för mig och barnet just nu är att vila och göra mina övningar så jag snabbt kan komma tillbaka igen, men mitt hjärta säger att du måste finnas där för de som lagt sin tro och sina mål i dina händer. Jag sviker dem. När jag tar mig an en klient så lägger jag inte bara den tiden jag är med dem på deras mål. Jag lägger min själ i att hjälpa dem. Deras frustration är min frustration, deras glädje är min glädje, deras smärta är min smärta. Vi strävar tillsammans mot deras/våra mål. Och nu sitter jag här hemma och lämnar dem. De är alla fantastiska och jag vet att de fixar det bra utan min hjälp, men jag vill finnas där för att pusha dem det där lilla extra, justera lite teknik, peppa när motivationen inte är på topp, lyssna när dagen innan de kommer till mig får dem att inte må 100%. Vi är ett lag. Jag lovar att jag gör allt jag kan för att så snabbt som möjligt komma tillbaka och häpnas över varje utveckling, varje steg, varje mål.

Jag önskar er alla en underbar dag och att ni uppskattar det liv ni har! <3

 

 

Läs mer

Bebisen växer och jag försöker växa som person

Publicerad den 4 maj, 2014 i Det goda livet | 0 kommentarer

Ligger här i sängen med magen som stöd för armarna när jag skriver på laptopen 🙂

Är i vecka 27 och barnet är lika aktivt som mig. Fortsätter med mina Zumbaklasser i några veckor till och även PT-klienter. Har dock fått minska ner på arbetstiden. Första veckan i juni blir det Mamma/bebis/familjetid tills förlossning. Kroppen säger till att jag måste ta det lugnt. Svårt när man älskar sitt jobb. Då min mage än så länge inte är så stor har jag svårt att förstå att jag behöver ta det försiktigt. Självklart prioriterar jag vårt barn. Däremot har jag svårt att prioritera mig själv. Efter en tur till förlossningsakuten i går insåg jag att det är dags att lyssna på vad alla säger. Fick en fantastisk läkare på Danderyd som förklarade hur viktigt det är att be om hjälp. Att våga vara svag. Att jag måste ta hand om mig själv. Började gråta.( När jag förklarade mina känslor började även hon gråta. Daniel visste inte riktigt vad han skulle göra. Ha ha ha. Söta älskade Daniel!)

Vill inte vara svag. Och med svag menar jag inte det fysiska. Inte bara det fysiska. Jag menar....jag vet inte egentligen vad jag menar. Jag vill bara inte behöva be om hjälp. Känner mig inte som att jag förtjänar göra det jag gör då. Vad är jag till för nytta på jobbet om jag inte klarar av att göra allt? Min hjärna säger att jag duger ändå, men mitt hjärta har svårare att förstå. Tror att styrka har varit min identitet sedan jag började jobba och när den försvinner, vem är jag på jobbet och duger jag?

Det jag försöker säga är att jag nu måste se förbi min stolthet, svaghet, osäkerhet och fokusera på att må bra. För mår jag bra orkar jag ta hand om vår 6:e medlem till vår galna familj och jag orkar ta hand om mina andra älskade familjemedlemmar som redan nu ränner runt i huset 🙂

Har skrivit ett frustrerande inlägg över kommentarerna jag får på jobbet, men jag får också mycket kärlek om omtanke. När jag kör Transformer eller städar undan efter stökiga medlemmar eller tar fram grejor till mina PT-klienter, finns det ofta många omtänksamma medlemmar/deltagare som erbjuder sig att hjälpa mig. Nu ska jag bara börja tacka ja till hjälpen 😉

När jag kör mina Zumbaklasser och mina underbara deltagare ser att jag tar i för mycket säger de till eller ger mig en bestämd blick som säger allt. Ler stort bara jag tänker på det.

Jag är tacksam över att få jobba där jag gör. Jag har PT-klienter som ger mig glädje och energi, deltagare som även dem ger mig glädje och energi och vad ska jag säga om mina galna arbetskamrater?!

Mina söta arbetskamrater talar om vårt barn(alltså även att det är deras barn 🙂 ) Så gulligt. De har redan erbjudit sig att vara barnvakter.

Hemma har jag en galen familj som tjafsar om varför de vill ha kille eller tjej. Jag vet att den dagen de får sitt syskon blir de lyckliga vad det än är. Måste dock berätta att när min ena bror fick reda på att jag var född började han storgråta för att tjejer kan ju inte sparka boll. När min andra bror sa att det var väl kul att det blev en tjej svarade den förtvivlade brodern: Ska du säga som gillar tjejer!!!!

Men jag tror nog att de blir glada 🙂

Min älskade sambo är som mig, överlycklig och kör titt som tätt Darth Vader rösten mot magen: I am your father!! Galen, härlig humor. Att ha en älskade som är så mån om mig att jag ibland funderar på om jag är gjord av porslin är så gulligt. När han går på mina klasser ser jag ibland på hans blick att det är dags att inte dansa så tufft. Bestämd, kärleksfull blick. Jag är lycklig och älskar honom och resten av min fina lilla familj så mycket.

Nu dags att lägga ner datorn och fixa lite mat.....eller kanske beställa hämtmat 😉 Gubben renoverar huset och jag ska tillåta mig själv att vila lite 🙂 Se så duktig jag är!!!!!

Kram på er alla!!

Ps. Ber om ursäkt för detta röriga inlägg. Men så är det med känslor. De är röriga.....även när man inte är gravid 😉

 

Läs mer

Längesen.

Publicerad den 4 maj, 2014 i Det goda livet | 2 kommentarer

Vågar knappt titta på hur länge sedan det var jag skrev. Livet rullar på....eller rättare sagt speedar på. Nu i vecka 27 och jobbar 50%. Försöker förstå att jag är gravid. Envisheten i mig tror att jag kan köra på som vanligt. Största delen mitt fel, men om jag ska vara ärlig så finns det människor som stärker den sidan av mig. Jämför mig med andra. Jämför mig med dem. Verkar vara vanligt för gravida så tänkte jag skulle göra en liten regelbok 🙂 Vad man inte ska säga till en gravid. Är du nu gravid och inte håller med är det helt okej. Har frågat runt och även plockat med mina egna känslor. Vissa regler kan vara mer inriktade mot träningsvärlden.....av naturliga skäl 😉

1. Herregud vad stor du har blivit!!!!!

2. Du ska nog ha en tjej. Du har flytit ut på magen och höfterna.

3. Berätta inte om missfall i fall vi inte frågat. Berätta inte heller om komplikationer som gjort att man förlorat barnet. Den oron finns redan. Låt oss njuta av graviditeten och inte öka vår stress.

4. Jämför inte den gravida med andra när det gäller ex vikten. Vissa av oss är redan nojiga över viktuppgången och bearbeta det. Att veta om andras viktuppgång/form hjälper inte.

3. Stressa oss inte med att diskutera hur snabbt vi ska gå ner efter graviditeten. Speciell i den jobbmiljön jag är kommer diskussionerna/utmaningarna upp ofta. Som personlig tränare är fokusen på min vikt väldigt stor och det skapar en enorm stress. Redan nu oroar jag mig över hur jag ska lyckas gå ner vikten snabtt OCH säkert.

4. Berätta inte om hemska förlossningar. Återigen, förlossningen finns redan i tankarna och även oron...i alla fall för mig. Vi behöver inte någon att förstärka den stressen/oron/rädslan.

5. Klappa inte magen om inte du frågat först. Självklart är det inte av elakhet man gör det, utan värme och med kärlek. Men alltid skönt att vara beredd på det och få bestämma när någon gör det. Tycker det är jättegulligt när någon vill känna, men som sagt fråga bara innan:.......och vänta på svar 🙂

6. Kalla inte en gravid kvinna tjockis. Har ingen betydelse att det är på skämt. Ingen vill bli kallad tjock, gravid eller inte.

7. Säg inte: Fasiken vad ofit du blivit. Musklerna har verkligen försvunnit helt. Den är nog mer vanlig i min branch kanske....

8. Säg inte:Är du säker på att du inte har två där inne.....

9. Säg inte :Blir svårare att gå ner i vikt efter graviditeten nu när du inte är så ung... och avsluta med ett leende.

10. Jämför mig inte med andra PT eller gruppträningsinstruktörer. Vi är även där alla olika och har olika sorters klasser. Att köra Zumba är kanske mer krävande än vissa andra klasser.

11. Skyll inte på vår graviditet när vi blir upprörda. "Det är för du är gravid som du blir upprörd". Du nonchalerar våra känslor då.

Jag vill även berätta vad jag och säkert många andra inte vill att man säger till våra respektive.

Är du skengravid?

Har du gått upp lika mycket som henne?

 

För att ge er en inblick i min vardag de senaste månaderna får ni ett litet utdrag över kommentarer jag kan få under en dag:

Herregud, det ser ut som du ska föda ett barn från varje skinka

Ha ha ha. Det syns på din bak att du är gravid. Den har blivit jättestor!

Hej tjockis(klassiker som kommer varje dag)

Så ofit du blivit!

Ha ha ha. Får se hur snabbt du klarar av att gå ner i vikt. Du är ju ändå PT....

Jag känner en som klarade av att köra klasser hela sin graviditet. Klarar inte du det?!

Det sårar då jag hör vid vissa tillfällen att det inte är med värme ord sägs utan med skadeglädje.

Nu har jag, som tur var, en fantastisk sambo som inte låter det gå en dag utan att berätta hur han känner för mig och vårt barn. Hur han ser på mig. Alla har inte den turen och tänk då att få lyssna på dessa kommentarer dag ut och dag.

Jag vet att de flesta som säger ord som sårar, gör det inte med avsikt. Det jag ber er är att stanna upp och tänka om det är det bästa du kan säga till någon för att lyfta dem.

För att avsluta positivt ska jag berätta kommentarer som fått mig le de senaste månaderna också 🙂

Vilken söt bebismage du har.

Mamalicious 🙂

Du har en fin gravidmage

Du kommer bli en fantastisk mamma.

Jag är så glad för din/er skull.

Du lyser.

Ber om ursäkt att mitt första inlägg på länge inte blev så positivt, men så är livet ibland.

Nästa inlägg blir mer glatt 🙂

 

Läs mer