Artrosen vann slaget, men jag kommer vinna kriget!

Publicerad den 10 maj, 2015 i Det goda livet, Träning | 5 kommentarer

Mycket har hänt sen jag skrev senast. Datorn har strulat under lång tid och ipad/iphone vill inte samarbeta. Har nu bestämt mig för att köpa mig en egen dator så jag kan skriva oftare 🙂

Leon är snart 9 månader och en riktigt aktiv krabat. Jag kör 3 klasser i veckan och har några PT-klienter som jag kör med i veckan. Kört egenträning kombinerat med 5/2-fastan och är nu nere i 7 kg mindre än när jag blev gravid.....Nja.... kom precis hem från 4 dagar i Paris med god mat, MASSA bakelser och ost. Gissar att siffran inte riktigt stämmer nu 😉

I morgon är det måndag och då kör jag igång igen, måndag och onsdag kör sambon och jag för torsdagar är det ju pannkaksdagen. Ha ha ha!!!

Så hur har det gått med allt? Har ju berättat att jag skulle springa Göteborgsvarvet. För några månader sedan fick jag reda på att de var tvungen att operera mitt knä igen. Denna gången för artros och menisken. Så höger knä har opererats en gång och vänster nu 2 gånger.

Innan operationen trodde läkaren att jag kommer kunna springa varvet men när de såg att det var sämre än de trodde avrådde han mig. Trots det ville jag ändå testa och känna hur det kändes. Kan ju faktiskt funka... Envis har jag hört att jag är 😀 Började träna, testade springa men knäna skrek och dagen efter mina löprunder fick fler och fler möbler hjälpa mig runt på morgonen innan smärtan minskat. Vill bara skrika. Vill bara gråta. Är detta en skitsak jämfört med vad många andra går igenom i sina liv? Absolut! Men när man är mitt i det glömmer man det. Det här är min vardag och min smärta. Oftast helt okej att hantera men ibland blir jag arg, ledsen, besviken, frustrerad. Man får bli det. Annars bär man på det och blir en grinig kärring. Och det är jag ibland. Fråga min sambo och mina barn 😉

Känner mig så upprörd och skäms.

Har ju faktiskt uppmuntrat flera till att springa och känns dumt att svika. Ville klara det. Ville vara hel. Ville inte vara svag. Ville inte misslyckas. Ville inte misslyckas.....

Jag tror det är det som är djupast känslan. Känslan av misslyckande. Följer alla på jobbet, sociala medier som utför alla dessa lopp. Vill göra det. Vill känna känslan av att lyckas. Just nu är jag inte där. Kommer jag dit någonsin?

JA! På något sätt, någon gång ska jag springa in i mål. Det kanske kommer vara Göteborgsvarvet eller kanske Midnattsloppet eller varför inte Vättern Runt. Nån gång ska jag få den känslan. Den kicken. Det ruset.

Det var inte baraa artrosen som tog Götebortgsvarvet från mig i år. Fick reda på att jag behöver opereras för vissa komplikation som kom i och med förlossningen. Inget farligt men påverkar min löpning och min träning.

Så kära artros, älskade Fibromyalgi och underbara Whiplash. Ni vann slaget men jag vinner kriget!

 

 

Läs mer